Det hela började med ett barn, Jimmie med skolsvårigheter, allt var frid och fröjd så länge skolan i byn Niemisel drevs i kommunal regi och barnet i fråga hade tillgång till specialpedagog. Men på grund av vikande elevunderlag beslöt kommunen att lägga ned skolan, med gemensamma krafter beslöt byborna att bilda Kvarnå friskola. Det är här de verkliga svårigheterna börjar, en elev som behöver extra resurser är givetvis en ekonomisk belastning så något extra stöd kan inte längre komma i fråga. I stället kontaktar rektorn Peter Nordgren för skolan de sociala myndigheterna och en utredning inleds, man finner en gammal epilepsi diagnos som man anser bär skulden till hela problematiken, då har barnet i fråga varit symtomfri i hela sex år. Skolan kräver medicinering innan man överhuvudtaget tänker överväga att sätta in några som helst resurser i undervisningen, den utredande Socialsekreteraren Viola Stålnacke, Luleå Kommun skriver i sin utredning ”Mångårig obehandlad epilepsi med rikliga anfall” utan att kunna påvisa när dessa skulle ha skett, jag Jimmies mor eller andra närstående har inte sett något av detta. Konflikten med skolan pågår under ca tre års tid och även under den tiden är barnet symtomfritt. Då jag, barnets mor inte går med på ett frivilligt omhändertagande av min son Jimmie, så ser Socialsekreteraren Viola Stålnacke, Luleå Kommun till att även det aktuella barnets 3 syskon skall omfattas av ett LVU beslut. I förlängningen har detta inneburit att den lilla byskolan förlorade 20% av sitt elevunderlag och kommer inte att ha någon undervisning från och med höstterminen 2014.
Det här är min son Jimmie Jakobsson den 24 februari 2013,
en frisk och glad pojke hemma i köket i Niemisel.
Den 28 februari 2013 när jag är på sportlov med mina fyra barn, så slår Luleå kommuns Socialsekreterare Viola Stålnacke in tre glas fönstret i hallen med polis handräckning. På natten blir det -28 grader ute och huset i Niemisel fryser sönder, på bilderna syns frysskadorna på elementet och vattenskadan på korkmattan. Jag får avbryta sportlovet den 1 mars och lämnar barnen hos deras mormor och morfar, då det inte går att få någon värme i huset, det är obeboeligt, går knappt att hålla någon plusgrad inne.
Den 2 mars på min 39 års dag, slår Socialsekreterare Viola Stålnacke till igen med polis handräckning och hämtar alla fyra barnen hos deras mormor och morfar. Jag blir tvungen att ta en lägenhet i Gunnarsbyn under fem månaders tid, den tid det tar att reparera skadan som Socialsekreterare Viola Stålnacke åsamkat mitt hus. Jag fick även längre bilresor till mitt jobb i Niemisel. Utöver detta tillkom även kostnad för reparation av fönster och hall golv. Det har för mig inneburit en extra kostnad på totalt 40.000:-. Jag har flertalet gånger försökt att få Socialtjänsten i Luleå att ersätta dom skador dom åsamkat mitt hus och den merkostnad lägenheten inneburit under reparationstiden av huset utan resultat.
Socialtjänsten förstörde mitt hus då dom gjorde sitt olaga intrång den 28 februari 2013, då ska dom rimligtvis också ersätta skadorna. Luleå Kommuns Socialsekreterare Viola Stålnacke visste mycket väl att ingen var hemma i huset, då hon hade pratat med min far, barnens morfar i telefonen och fått bekräftat att jag fått ledigt från mitt jobb och att jag och mina barn hade åkt iväg på sportlov.
Alltså är det ett olaga intrång!
Den 2 maj 2013 vid umgänge på Teknikens hus i Luleå tar jag denna bild på min son Jimmie, han är blek och mager.
Observera att bilden här ovan på Jimmie i köket hemma är tagen bara två månader tidigare!
Han grinar och har så ont i ryggen att han inte kan sitta.
Jag kräver att Socialsekreterarna Viola Stålnacke och Johanna Berggren samt familjehemmet Gerd och Roger Ritola tar honom till akuten, men dom gör det uppenbarligen inte. Fyra dagar senare tar familjehemmet Jimmie till Gällivare Sjukhus, läget har då hunnit bli så akut att han måste flygas till Umeå. Jimmie är döende och måste sövas och läggas i respirator. Umeå Universitetssjukhus har inte dom resurser som krävs och Jimmie måste flygas till Akademiska sjukhuset i Uppsala, jag får inte ens följa med i planet,med min son för Socialsekreterare Viola Stålnacke, trots att man inte ens vet om Jimmie kommer att överleva resan. Jag tvingas flyga reguljärt till Stockholm och sedan åka taxi till Uppsala, med ovissheten om min son ens är i livet när jag kommer fram.
